Är det en rättighet att kunna bo i Stockholm?

Nu när FI går ut och eventuellt nödgas reglera utlåningsnivån till max 85% av marknadsvärdet dyker det upp många frågetecken.

Finansinspektionen säger:

En alltför hög skuldsättningsnivå gör en låntagare sårbar i en situation där fastighetspriserna sjunker och låntagaren samtidigt tvingas sälja sin bostad.

Är detta orättvist mot de unga och andra med lägre inkomster som får svårt att spara ihop slanten det innebär (225,000 för en lgh med marknadsvärdet 1,500,000)? Vore ett ammorteringskrav en bättre lösning? Eller är kanske systemet bra som det är? Säg att jag ändå sparar mig fram till 15% av min nya lägenhet, risken för jag kan tvingas sälja min lägenhet pga framtida räntehöjningar är fortfarande stor om jag beviljats lån utan ordentlig täckning.

En lång period med låga räntor innebär inte bara att människor belånar sig stort i enbart husköp; man lånar till en najs bil, ett hemmabiosystem, en båt, listan kan göras lång. Det är inte en slump att man fyndar bäst hos KVD och andra varje gång räntan närmar sig 5% eller mer.

Samtliga i utlåningsbranschen tycker att det verkar vara en dålig idé. Inte så kontigt kanske då de rent praktiskt kommer att få låna ut mindre pengar.

Jag är för dåligt insatt i ekonomiska teorier för att bilda en åsikt i den här frågan. När jag köpte min bostadsrätt i Stockholm 2004 var jag tvungen att först casha 10% i handpenning av egna insparade pengar. Sedan tecknades ett topplån på mellan 75%-90% till högre ränta. Resterande 75% var bottenlån till gällande räntesats. Pga att topplånet var så mycket dyrare så gav det mig ett incitament till att börja ammortera av det direkt. Dock kunde jag efter 3-4 år skriva om mitt lån till att bara innefatta ett bottenlån eftersom värdet hade gått upp så väldigt.